Anfallet vid Bornhöft AV PATRIK NILSSON De slöt sig samman i skvadronerna. De högre befälen red uppmuntrande längst leden. ”Skall det ske, skall det ske nu, ropade husarernas chef Bror Cederström”. Under ett öronbedövande hurra-rop satte de svenska husarerna av rakt mot de danska linjerna. Den 7 december 1813 utspelade sig det sista större fältslaget i Sveriges historia – det stora husaranfallet vid Bornhöft. Danskarna och polackerna var förvånade, överraskade, chockerade. Hela dagen hade deras arriärgarde, polska ulaner, varit i strid med svenska patruller. Nu inkom rapporter om att en svensk kavalleridivision nalkades med största hastighet. Det var besvärande, men knappast farligt. Trupperna var samlade, den småbrutna terrängen gynnade infanteriet och skymningen skulle snart omöjliggöra alla tankar på ett stort anfall. För säkerhets skull bildade danskarna ändå en slaglinje. Artilleriet rullade i position. Holsteinska skarpskyttebataljoner gick i ställning, det danska kavalleriet fattade posto längst alternativa anmarschvägar. Om någon s vensk spanare var tillräckligt oförsiktig skulle han få sig en salva han sent skulle glömma. Vad som inträffade motsäger allt man tycktes veta om hur god krigsföring skulle föras. Först kom de polska ulanerna, kända som elitsoldater i Napoleons arméer och utlånade för att förstärka den danska armén, retirerande med svenska husarer hack i häl. Enstaka visslande kulor avslöjade att de nått inom skarpskyttarnas räckvidd. Danskarna var beredda och kavalleri angriper inte gärna ett väl formerat infanteriförband i småbruten terräng, framför allt inte som infanteriet samverkar med artilleri och eget kavalleri. Men detta var inte en dag som alla andra dagar under Napoleonkrigen. Plötsligt dundrar några svenska skvadroner under den legendariske major Fritz von der Lancken och ryttmästare Thore Gyllenkrok rakt mot de danska linjerna. Det var husarer från Malmö och Simrishamn. Ulanerna flydde, de danska skarpskyttarna gav eld, två husarer föll döda ned; Petter Lander, 27 år, och Bengt Reffelwitz, 21 år. De första som fallit. Den ene fick ett skott i munnen, den andre i pannan. Den ettrige von Lancken, av fienden kallad ”den lille djävulen”, avbröt spanings- anfallet, danskarna laddade om och andades ut. Men för tidigt. Framför dem uppe på en kulle tornade en lång blå linje upp sig. De mörnerska husarerna! Den svenska kavalleridivisionen under generallöjtnant Anders Fredrik Skjöldebrand höll snabbt på att formera sig till anfall.