Ja, alla har väl hört sången och den sorgliga berättelsen om den danska lindanserskan Elvira Madigan (egentligen Hedvig Jensen) och den svenske löjtnanten Sixten Sparre.
Sixten Sparre, som föddes i Malmö 1854, började som volontär vid Skånska Dragonregementet 1873.
Han antogs som elev vid Krigsskolan i Karlberg för att utbildas till officer och tog sin examen 1876.
Löjtnants grad nådde han 1887 vid nämnda regemente.
Sixten Sparre Porträttsamlingen
Vid sidan av sin tjänst skrev Sixten Sparre recensioner, bland annat över teaterföreställningar.
När Cirkus Madigan var på turné genom Sverige 1888 besökte han därför en föreställning
och då han såg Elvira uppträda blev han oerhört förälskad.
Elvira besvarade hans kärlek. Men deras förhållande godtogs inte. Sixten var gift och hade
två barn, Elviras mor och styvfar ville dels inte förlora en av cirkusens största stjärnor, dels
inte vara med om en skandal som kunde förstöra cirkusens rykte.
Sixten Sparres examensbetyg från Krigsskolan i Karlberg.
Sixten Sparres betyg från Kristianstads högre elementära läroverk.
Krigsskolan, Stabsavdelningen med skolexpeditionen, serie B III:13.
Sixtens Sparres meritförteckning. Sin första officersfullmakt fick han 24/11 1876.
Skånska dragonregementet, Majorsexpeditionen, serie E V:40 (Kristianstads skvadron)
Sixten Sparre kvitterar ut sin sista lön (tredje namnteckningen uppifrån) från sin tillfälliga
anställning vid Kavalleriskolan i Stockholm. Livregementets dragoner, volym 257
Paret höll dock kontakt genom hemliga kärleksbrev och möten. När Sixten fick beviljad
permission från regementet under tiden 27/5-27/7 1889 rymde Elvira i juni från cirkusen.
Kärleksparet tog sin tillflykt till Danmark där de tog in på hotell under förespegling att de
var nygifta.
I svenska tidningar spred sig ryktet om den svenske officeren som lämnat fru och barn
för att resa iväg med stjärnan från cirkus Madigan. Efter nästan en månad i Svendborg
reste paret därför vidare den 15 juli till Tåsinge där de hyrde ett rum. Några dagar senare
beslutade de sig för att packa en matsäckskorg för en sista måltid tillsammans och begav
sig till Nörreskov. Efter måltiden tog Sixten sin tjänsterevolver och sköt först Elvira och
sedan sig själv.
Av detta så kallade förslag från 1 juni 1889 framgår att löjtnanten av 2. klassen Sixten Sparre
har beviljad permission från 27/5 till 27/7 1889.
Skånska dragonregementet, Majorsexpeditionen, serie B II:20
I det så kallade förslaget från 1 augusti 1889 antecknas under ”vidare passerat” att
löjtnanten av 2. klassen S. Sparre, enligt tidningsuppgift, är död.
Skånska dragonregementet, Majorsexpeditionen, serie B II:20
När de döda kropparna upptäcktes började de danska tidningarna att skriva artiklar om denna
sorgliga händelse. En av artiklarna nådde Skånska dragonregementet. Vid regementet antecknades,
i ett så kallat förslag, att löjtnanten av 2. klassen, S. Sparre, enligt tidningsuppgift, dött den 18/7 1889.
Av historien blev även ett känt så kallat skillingtryck, ”Sorgerliga saker hända ” eller
”Elvira Madigan” med text av J.L. Saxon:
Sorgeliga saker hända
Än i våra dar minsann,
Sorgeligast är dock denna —
Den om fröken Madigan.
Vacker var hon som en ängel:
Ögon blå och kind så röd,
Smärt om livet som en stängel;
Men hon fick en grymmer död.
När hon dansade på lina
Lik en liten lärka glad
Hördes bifalls ropen vina
Ifrån fyllda bänkars rad.
Så kom greve löjtnant Sparre,
Vacker var han utav börd,
Ögon lyste hjärtat darre
Och hans kärleksbön blev hörd.
Greve Sparre han var gifter
Barn och maka hade han,
Men från dessa nu han rymde,
Med Elvira Madigan.
Så till Danmark styrdes färden
Men den tog ett sorgligt slut,
Ty långt ut i vida världen
Tänkte de att slå sig ut.
Men se slut var deras pengar
Ingenting att leva av!
För att undgå ödets strängar
Bygga de sitt bo i grav.
Och pistolen full av smärta,
Greven tar och sikte tog
Mot Elviras unga hjärta:
Knappt hon andats förr’n hon dog.
Ack ni hör, Ni ungdomsglada,
Tänk på dem och sen er för
Att ni ej i blod får bada
Ni ock en gång, förr’n Ni dör!
Dessutom har historien blivit film två gånger – den första kom år 1943.
Mest känd är dock Bo Widerbergs version av år 1967 med Pia Degermark i huvudrollen och
Mozarts första pianokonsert i C-dur som ledmotiv.
